psychedelicfaith

Då var man hemma hos moderskeppet, det är jag och hundarna i helgen.
Jag tror tentan gick okej, eller jag hoppas det i alla fall.
Var vissa ord som jag helt glömde bort... Men översatte nog texten rätt felfritt, hoppas jag. ^^

Resten av kvällen blur slapp framför tv:n, imorrn blir det kvalitetstid med Linda och alla hundar på gården ^^

Sitter på bussen till skolan. Hoppade gymmet idag då jag vakna för sent.. Eller aah, inte fööör sent men undviker lunchträningarna. Sen gör min kropp fortfarande förbannat ont. Så får traska hundarna i helgen istället ^^

Ska klämma in lite panikplugg när jag är i skolan och sen blir det tenta. Tror jag ska låta min logik och mitt undermedvetna avgöra resultatet. Har aldrig kunnat plugga sådär enormt mycket, och har inte gjort det nu heller. Dock mer än vanligt för att försöka få någorlunda bra betyg...
Hwaiting?!

Det finns många där ute, många "vänner" som tror jag lever ett bra liv. Att det är problemfritt, att min familjerelation är bra och att pengar inte är något problem.

Så jag kanske borde berätta vem jag egentligen är.

Jag föddes i en liten by 11 mil utanför Stockholm. Det var en bra uppväxt, i alla fall de första åren. Tills jag var kanske 8? Då började allt skit för mig, för jag var lite större än andra tjejer. Och då menar jag lite större. Det var väl inte precis något man tänker på när det gäller ett barn egentligen. Men det var då jag började bli mobbad. Och ja, lärarna försökte göra något, men det hjälpte inte. Jag var mobbad ända tills jag började gymnasiet. Så klart av olika människor och av olika orsaker. Men det var jobbigt att gå till skolan varje dag.
Maten var min största fiende men också min bästa vän. Trösten fanns alltid i maten.

Min mormor dog där första året i gymnasiet, och det var en större smäll än många trott. Hon var en stöttepelare även om hon pressade mig och ibland sa samma saker som mobbarna. Men hon sa det alltid för att hon brydde sig.

Så nu fanns bara min farmor, mamma, pappa och syster kvar som liksom var mina livbojar. Dock var det bara mamma som fanns konstant i mitt liv. Min syster bodde i Uppsala och kämpade mot sina problem, Farmor bodde i Karlstad och Pappa pendlade fram och tillbaka till Norrköping.

Den första dagen på 2009 fick jag reda på någonting som fortfarande är något jag helst undviker att tänka på.
Pappa lämnade oss och flyttade ihop med sin nuvarande man. Det kom som ett hårt slag att han var bög och inte skulle vara med i vårt liv längre.

Jag gömmer fortfarande all smärta det skapat i mig. Jag har svårt att lita på folk jag tycker om fullt ut. För människor sviker en.
Sen så har jag bara fått mer och mer bevis på att människor är lögnare och svikare.

Rädslan för att bli sviken, lämnad och pratad om förföljer mig varje minut som jag lever. Jag har ätstörningar skapade av människor jag kände när jag var 8 år gammal. Jag gömmer allt bakom ett leende och generositet. Allt för att bli omtyckt, även fast den människan inte är jag.

Det finns bara en handfull människor jag kan lita på och som jag älskar mer än livet.

Mamma, Sara, Farmor, Linnea och Josefin samt Lena. Ni finns alltid där även fast ni är långt borta. Jag hoppas ni vet vad ni betyder även fast jag inte säger det så ofta. <3

Linda, Hanne och Emelie, ni är de människor utanför min familj som betyder mest <3