psychedelicfaith

Jag önskar att jag orkade diska. 

Jag önskar att jag orkade träna. 

Jag önskar att jag kunde säga nej till kolhydrater. 

Jag önskar att jag inte hatade min kropp.

Jag önskar att jag kunde få saker gjorda.

Jag önskar att jag orkade vara med andra. 

Jag önskar att min hjärna funkade normalt.

Jag önskar...

Men jag har klarat det.

Jag önskar bara att jag tagit tag i min kost, min träning och allt det. Men det har jag inte.

Och min hjärna är fortfarande knäpp. Ena sekunden helt normal och fungerar som den ska. Nästa sekund har den stängt ner och gråten kan komma när som helst. 

Och det kan triggas av minsta lilla. Och av saker som jag vet inte borde trigga, men som triggar ändå.

jag är rädd för att bli utbytt. rädd för att jag skrämmer bort folk. rädd för att inte vara nog. 

rädd.

rädd.

Of course I get scared. My mind tells me that you’ll abandon me. So I shut down; I don’t want to feel the fear.. but it envelops me. My mind spins and spins and I feel so sad and panicky.

I shouldn't be scared, you're here with me and you want me to be here.. but I'm terrified.. 

I never thought I would say this again, but I miss him when he’s not by my side. 

His presence is safe, his voice calming and laughter comes easily with him. 

Hate can quickly change to the opposite, when given time.

and through this, my mask has been firmly on.. no one has to carry my problems, so I hide it. 

And I shouldn’t even be writing this on here, but I needed an outlet.. 

I’m not okay, but I’m trying.

recently, panic has been present almost every day, especially at nighttime, but I think I've found a safe space. I feel safe and protected from the world and my mind. And I'm grateful, extremely grateful that I've found it again. I haven't felt safe in a long time, and finding that feeling again is wonderful.

It's familiar, but still exciting and new. Like coming home, but visiting somewhere new at the same time.

 

rädsla.

nervositet.

lättnad.

trygghet.

sparvhjärna.

I want to be okay.. I really do.

Den här veckan har hitills varit ovanligt bra. Jag har tagit mig ur lägenheten varje dag, vilket sällan händer nuförtiden. Jag har till och med pluggat varje dag, vilken är ännu ovanligare, vilket inte beror på att jag tycker religionssociologi är särskilt intressant (skulle hellre läsa om gnosticismens uppkomst eller nåt) utan snarare för att jag känner att jag måste ta tag i plugget och ligga i fas. Sen att alla föreläsningar är kombinerade med obligatoriska seminarium hjälper ju också en del, har liksom inget annat val än att åka till skolan och vara där i 6ish timmar. Idag skriver jag på första deluppgiften av sociologitentan, det går la sådär... Skulle som sagt hellre tenteras på gnosticism ^^ 

 

Annars så ville jag rekommendera två av mina nuvarande favoritlåtar (hade jag mentalt pallat ha Jonghyun's postumt släppta låtar på repeat så skulle de hamna här, men det går inte).

Första låten har världens gulligaste musikvideo och är bara allmänt bra. Den andra handlar om att vilja återfödas som en varm potatis för att slippa all press från att vara känd, och har en catchy melodi så hur kan man inte gilla den liksom?

 

 

 

Some say the world will end in fire, 
Some say in ice. 
From what I’ve tasted of desire 
I hold with those who favor fire. 
But if it had to perish twice, 
I think I know enough of hate 
To say that for destruction ice 
Is also great 
And would suffice.

-Robert Frost

Jag har känt den där hopplösheten ett tag nu, en känsla av att bara inte orka eller vilja. Jag har känt paniken stiga närmre och närmre ytan, och jag har trängt ner den med sömn, sömn och ännu mera sömn. Jag har i omgångar kollat på Gilmore Girls, för det kräver ingen energi, jag har redan sett alla avsnitt och vet exakt vad som händer. Idag orkade jag mig upp ur sängen, jag tog mig till skolan, och det har ändå varit en bra dag. Jag har fått saker gjorda, pluggat fokuserat i 2 timmar, tagit en promenad, lagat mat, städat badrummet. Jag har registrerat böcker som ska säljas och jag har bestämt att jag skall ta en vecka i Taizé i sommar, en vecka helt i tystnad där jag kan fokusera på att samla ny energi. 

Att bara tänka på Taizé och lyssna på förra veckans bön gav ett lugn som jag inte känt på länge. Så att rymma dit känns som en bra idé... 

Jag kommer ihåg hur skönt det var att sitta i kyrkan när inga andra var där och bara lyssna på musik, läsa eller sova, det finns något i väggarna där, ett tröstande lugn som genomsyrar en så fort man stiger in. jag saknar det, tystnaden, lugnet och känslan av att vara en med andra. 

Jag babblar.. men jag behöver den känslan igen...

 

 

 

Jag är hemma på landet, i mitt rum. jag känner mig trygg omringad av bekanta dofter och ljud. Vägen utanför är bekant och jag vet vart stigarna bär mig. Jag kan gå utan att tänka på vart jag hamnar och bara fokusera på hundarnas tassar som slår mot marken. Det är en verklighetsflykt, en flykt från skolan, staden, fejkleenden och människor som bara suger energin ur mig. Tegelbeströdda lerstigar kantade med gran och tall får mig att känna mig trygg. jag kan slappna av.

Jag fick energi till att trycka in kunskapen som behövs till tentan imorrn och jag ser ett ljus där framme. Kanske klarar jag det här ändå. Kanske.. vi får hoppas.

ge mig en skog med bekanta stigar och ge mig en hund som kan leda mig.. där trivs jag bäst.

 

 

bloggen, det var extremt länge sen nu... 4 år sen? typ.. 

jag har en såndär pissperiod igen, där jag inte kan ta mig ifrån sängen om det inte är för att flytta mig till soffan. 

jag har sträckkollat otaliga draman i veckors tid och ignorerat allt som har med skolan att göra. jag har gått till jobbet och jobbat mina timmar med ett påklistrat leende, som nog få har kunnat se igenom. nu är jobbet slut och jag borde fokusera på skolan igen så att jag klarar tentorna som kan spärra vidare studier om jag inte klarar dom. men jag kan inte få mig själv att ta tag i det, att sätta mig vid skrivbordet och lära mig all den där grammatiken som ska tenteras. men jag måste, så imorgon får jag helt enkelt tvinga mig själv att göra det samt spela in den där presentationen på nytt. 

men du, jag har fått kontakt med en psykoterapeut nu i alla fall som ska hjälpa mig, men jag tror inte att hon förstår vad jag försöker säga till henne.. hon lyssnar inte till mina rabblingar av hur det känns.. dom är otydliga och osammanhängande, visst, men hon lyssnar inte på det jag får fram... ska ge henne en chans till.. sen byter jag till en psykolog istället. jag tror jag behöver bearbeta först innan nån tvångsmatar mig med kbt-tjafs.. jag kan inte bryta ett mönster innan jag förstår varför det finns. 

 

så sammanslaget försöker jag säga att det brister bakom fasaden.. jag vill gömma mig i mörkret igen, sådär som 2011... bara stänga alla gardiner och försvinna från allt. jag börjar tveka på alla mina livsval.. jag vill hem igen... men jag vill inte vara hemma. jag vill vara i hemmet där jag hade eterno vid min sida och jag kunde ligga och klappa honom tills allt kändes bättre. inte hemmet nu...

 

 

just nu kan inget få mig att orka och vilja längre, men jag försöker bygga steg upp.. jag försöker dra mig upp.. draman... variety shows och sechskies.. sechskies, dom får mig att le, skratta och orka.. i alla fall orka litegrann.. dom är mina ljus... mina änglar.. mina knäppa gamla gubbar.. 

 

 

I think a lot, even though those thoughts are probably useless. 

My mind spins around in circles all day, trying to understand people. 

Reading their unsaid thoughts, that they refuse to share. 
I can see in their eyes exactly what they're thinking. 

And even though I do this and always try to think of others, they never appreciate it. 
Everyone of my own thoughts are rejected, even though they may be correct.

But even though the thought is correct or the opinion is my own they are always wrong. 

I wish I could express my thoughts without having to change my words to suit the other person.

Right now I've given up because nothing I say is worth listening to. 

And if I seem cold in anyway this is probably why. 

And even though I try hard, there is no molecule in me that wants to stay because the last thing they want is to be me." - Emil Jensen

 

While laying here in my bed waiting for my throath to heal I have been watching movie after movie, only procrastinating medecine and homework. Because medecine doesn't work more than maybe 2 hours, it's only numbing the pain. And when it leaves your system the pain is back again, making you feel miserable. 

 

I guess, in some way movies are the same. I can escape 2 hours from my own life and sometimes even my own time. The character's life becomes mine and all their feelings too. Sometimes I wish I was in The Breakfast Club or that I was Olive's best friend in Easy A. To just escape and live there for a while.

Sometimes I look up to the sky when I walk to school and I see formations of fighter airplanes flying over me. I some aspect that sight is terrifying, but it calms me too. I feel like those airplanes are my protection and also they can become my death. At any time they can get attacked by another plane or they can accidentally shot a missile and hit the ricefield. 

In some way those planes decide my fate, and I feel like that’s a really good thing. I won’t have to choose between living or melting into nothingness. If I get hit by something I do and if I don’t… then I don’t and I can live another day. 

But now you think: the chance of something actually happening is extremely small..
And yes, I know that. But I still think and feel like this, both about the airplanes and also about my life.

 

If something good will happen, I’m all for that and if something bad happens, let it happen. It’s better to live life just accepting things that get thrown at you than fighting it. 

You can’t be afraid of something unknown~

Så, idag är det pluggdag. Skiter i skolan och försöker fokusera på att få in lite mer information i min hjärna. Har fortfarande massor av instuderingsfrågor och emellan varje tar jag 10 minuters dramapaus. Tycker att det funkar bra eftersom jag får kolla på lite av mitt favoritdrama efter varje fråga. Mycket bra i min mening. 

 

Anyways, dramat jag kollar på är Itazura na Kiss - Love in Tokyo som är en ny version av Itazura na Kiss som släpptes typ 1996, baserat på en manga, som jag också läst. Har helt ärligt sett alla versioner av det här dramat, och tycker nästan den här nyaste är bäst. Den gamla är... så gammal och den taiwanesiska är för lång. Koreanska är helt okej, men man kan tröttna på den. 

 

Min favorit karaktär i hela serien är Kinnosuke Ikezawa som är något av en rebell/village-idiot. Han brukar göras till någon slags rockabilly/gangster-karaktär and I like it~~

 

De olika versionerna av honom (skådespelarna):

So, har skapat en blogg som kommer att vara ägnad till Korearesan så att folk som är intresserade kan hitta det lättare. 

Ni hittar den här: